Fastnade på en blogg som handlade om just cancer, en fruktansvärd och jävlig sjukdom som även tog
min älskade mamma ifrån mig, hon fick inte ens fylla 43 år, inte träffa några av mina barn, det är så fruktansvärt orättvist.
Det går inte en dag i mitt liv utan att jag tänker på cancer, när är det min tur? Jag oroar mig ständigt. Bröstcancer som min mamma hade kan ju vara ärftligt, men hur pass ärftligt vet vi ju inte då vi aldrig tog ett blodprov för att kolla.
Det känns som om fler och fler får cancer och det verkar krypa längre och längre ner i åldrarna, varför????
Man ska uppskatta livet mer, fan vad fort det kan ta slut. Sluta gnälla över småsaker och uppskatta det man faktiskt har här och nu. Det är inte alltid så lätt men man måste försöka.
Sen min mamma dog har jag också börjat tänka och leva lite annurlunda, jag vill helst inte skjuta på saker utan göra det nu, jag vill inte hålla på och planera in saker för långt fram i tiden utan jag är mer impulsiv. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och inse att jag inte gjort ett skit, jag vill minnas,glädjas och känna att jag haft ett innehållsrikt liv och gjort det jag velat och längtat efter.Saker som verkligen betyder något.

Tänker ofta på min mamma, hon fick lämna oss alldeles för tidigt. Saknar henne så det värker i hjärtat.